Med tanke på förra veckans blogginlägg, om tiden och behovet av att kunna stänga av och säga nej, så kanske rubriken känns som en motsägelse. Men om förra veckans inlägg handlade om en föresats, så handlar det nu om att granska sig själv, och fundera på hur jag ska få känslan (hjärtat om du så vill) med mig på resonemanget.
På samma sätt som jag behöver kunna säga nej - så vill jag också ha modet att säga ja till det som ger energi och kreativitet, och kanske i förlängningen leder mig vidare. Och det har jag. För det vill jag. Jag vill alltid vidare. Att stanna på samma ställe mentalt och fysiskt är en viljeakt för mig, inte tvärtom. För mig har det alltid varit lättare att säga ja till nya saker än att säga nej. Nya jobb, nya arbetsuppgifter, nya aktiviteter, nya uppdrag ger mig goda vibes. Att göra nya saker gör mig glad. Jag tänker väldigt sällan att jag inte kommer att klara av det. Där har jag fullt förtroende för mig själv. Slentrian däremot, inarbetade vanor, varje dag samma sak, se samma saker, ger mig ståpäls och rysningar.
Men ibland måste man stanna upp. Se skogen för alla träd. Kanske räkna om riktningen några grader. Inse att det inte alltid är de stora kasten i tillvaron som ger den där bestående skillnaden för oss vardagsmänniskor med allmänmänskliga problem. Kanske handlar det mest om att nå en insikt om sitt eget agerande, och hitta en väg ut. Så om jag ska möta någon utmaning i år, så är det att se till att det jag säger ja till - är bra och goda saker. Och om det kostar, så ska det också smaka. Riktigt gott.
Resten får vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar