Myggjävlar

Hopplöst med alla förbannade myggor. De är små, ettriga och överallt. Kanske är det vädret, kanske är det en ny sorts mygga. Oavsett så är det ohyggligt irriterande att behöva toppridas av dessa små bestar. Läsa under täcket, spendera timmavis med att hoppa runt med en flugsmälla, inte ta ett steg utan vara insmord med myggmedel från topp till tå.
Vem är det som bestämmer i mitt liv? Jo, det kan jag berätta. Det är små ylande bestar från helvetet.

Tåg i Bergslagen

Jag sitter i vagnen på väg norrut, och har en timmes resa framför mig. De mörkgröna bergen och röda stugorna svischar förbi. Himlen består av den här sommarens signum, det vill säga en blandning av blå himmel, tunna vita skyar och mörkgråa tjocka moln som uppenbarligen tänker lätta på lasten så snart tillfälle ges.
Jag studerar mina medresenärer i smyg. På andra sidan sitter en man som äter ostbågar och läser tidningen. I kaffekoppen har han något som han hällde upp ur den flaska han röck upp ur väskan så fort han satt sig. Om jag får gissa så tror jag på lingondricka. Om det är portvin, så unnar jag honom det också :) Längre bort sitter en yngre man och en yngre kvinna och diskuterar vädret, semestern och dagens arbetsmarknad. Den senare verkar vara kärv, men å andra sidan - är den inte alltid det?
Idag är resan vilsam med hjälp av Deva Premals Moola mantra i lurarna, det mantra som enligt uppgift gör gott även för den som bara lyssnar.
Så jag lyssnar och lutar mig tillbaka.

Vårrusa

Jag har börjat löpträna. Igen, höll jag på att säga. För så är det. För några år sedan tränade jag som fasen, sprang ett par gånger i veckan och höll effektivt ångesten på avstånd på det sättet. Faktum är att jag tror att löpningen gjorde mycket för mig i den 40-årskris jag hade. Allt jag inte begrep mig på, allt som tyngde och bekymrade mig - det tog jag ut i benen när jag sprang över stock och sten. Sen tog det plötsligt tvärt slut, när jag inte behövde den dagliga dosen känslorensning längre. Åtminstone inte på det sättet. Nu ska jag börja om med träningen. Och det är inte okomplicerat. Bortsett från att jag är otränad, vilket i dagsläget gör det till rena kriget mellan kroppen och viljan. Det handlar också om att tänka om. Att sluta associera löpträning med jobbiga känslor som måste ut.  Nu ska det handla om positiva känslor, om att jag vill bli starkare. Uthålligare. Motståndskraftigare.  Jag gillar löpning, det kräver så lite av mig. Ingen planering, inga direkta redskap. Ett par sköna pjuck och en sportbehå - sen sticker jag. Med rätt spellista i öronen kan det bli rena njutningen. Sen alltså, när jag fått upp flåset. Just nu är det bara jobbigt. Det gör ont. Jag blir helt slut. Idag sprang jag 3,8 km på 30 minuter. Ingen racertid direkt. Men jag är jättenöjd, för det innebär att jag ORKAR springa i 30 minuter.

Mediababe

I ett anfall av vansinne (jag drabbas av det ibland) så köpte jag boken Mediababe. Tänkte väl att det skulle vara kul att lära sig hur man odlar sitt varumärke eller hur man överhuvudtaget placerar sig på den mediala världskartan. Det kan ju inte vara så svårt. Tänkte jag.
Fast jag kan inte ha haft alla hästar hemma, när jag funderade på det där med "eget varumärke". Vilket jäkla varumärke? Jag har inget varumärke, och om jag hade ett så skulle jag nog mest skämmas. Man ska ju i så fall vara sin egen reklampelare i alla väder. Dagens outfit. Dagens kloka citat. Dagens maträtt. Dagens nytänkande idé. Dagens vederhäftiga text om en spännande företeelse i omvärlden.
Jamen, nej tack.
Inte för att jag vill klättra upp på min höga häst, sticka näsan i vädret och förlöjliga hela grejen. Inte alls. Jag är full av beundran för de mediababes som klarar pressen och presterar varje dag, även när det blåser runt dem.
Jag är bara inte så uthållig. Kanske kan jag skriva nåt kul då och då, eller berätta något som någon vill läsa, men varje dag? Det klarar jag inte. Då får jag prestationsångest och härdsmälta. Inspiration kommer inte när JAG vill. Inspiration är en hal ål, den kommer närsomhelst eller inte alls. Och att ni skulle behöva se min outfit varje dag, det vore verkligen en realistisk rapport från skurhinken. Alltså, jag har inte städrock eller så. Men jag är en heltidsarbetande morsa in her mid 40-ies, som knappast klär sig som en managementkonsult. Jag är ganska mainstream. Kanske är jag en tötnt. Fråga min tonåriga dotter, så får ni svaret. Men jag har stretchjeans. Jag har sneakers. Jag har kofta. Jag har färgat hår. Ibland ser jag ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Men jag är nöjd med det, och det kanske för allt i världen är en, om inte spännande, så ändå en intressant, företeelse här i världen, bland mediababes, dagens fräcka outfit och senaste nytt om Java-utveckling.

To forgive is to set a prisoner free, and discover that the prisoner was you

För att släppa det som varit, och kunna starta om, så måste man förlåta. Både sig själv och andra. Både för det som var igår och det som var för flera år sen. Och för att förlåta så måste man släppa taget på riktigt. Inte tillämpa den där dagisvarianten som går ut på att "jag säger förlåt, om du säger förlåt". Det är inte förlåt, det är sociala konventioner. Vapenvila är nästa steg. Det är läge att komma upp ur skyttegraven med den vita flaggan till hands och skaka hand. Så långt är allt gott och väl, det känns bekant för de flesta. Sen kommer det svåra. För det räcker inte med att säga förlåt, det måste kännas i hjärtat också att det är rätt för dig. Grejen med den förlåtelse du "ger" är att det egentligen bara handlar om dig, för ingen annan kan hjälpa dig med det du känner. Du är ansvarig för hur du agerar, och för dina känslor, och det är dem det till syvende och sist handlar om. Hur du ser på det som hänt, och hur du tänker låta det fortsätta påverka dig. Eller inte.
Att förlåta är att släppa taget, både om det som varit och om hur motparten upplever det, eller borde uppleva det. Alla kan inte släppa taget. Vissa vill inte. Kanske är det samma sak. Jag tror att det handlar om att man inte är "där" ännu. Kanske kan det i turbulenta tider kännas tryggare att hålla fast vid en världsbild där man redan bestämt sig för vilka som är goda och vilka som är onda, vem som har rätt och vem som har fel. Och då är man fast där man är. Inget nytt kan ta fäste i ditt liv, för du vet ändå hur det "är". När du kan släppa taget om den bilden, så får du plats för nya saker i ditt liv,      

“Sincere forgiveness isn't colored with expectations that the other person apologize or change. Don't worry whether or not they finally understand you. Love them and release them. Life feeds back truth to people in its own way and time.”    

Slacktivism och folkskräck

Smarta mobiltelefoner minskar vårt engagemang i samhället och i andra människor. Din mobiltelefon har förvandlats till en snuttefilt och 99 av 100 stänger ALDRIG av mobilen.  Behovet av att ta kontakt med andra människor minskar, och idoga mobilanvändare tenderar tydligen att ta den "enkla" vägen i kontakten med andra människor. Om det nu finns någon enkel väg? Jo, det kanske är enklare om man inte behöver möta andra människor ansikte mot ansikte och förklara varför man inte vill ha någon kontakt med dem, eller varför man inte orkar just nu. Normalt så anstränger man sig för att andra inte ska bli ledsna eller sårade, men med en technical device i handen, som ett skydd mot omvärlden, så behöver du kanske inte det. Enkelt och praktiskt. Alltid till hands i fickan. Å andra sidan, så kan bekräftelse be a good thing. Ibland behöver man kanske stöd och möjlighet att kommunicera med likasinnade, t ex via communities av olika slag. Där kan det finnas en plats för den som känner sig annorlunda, och där tycker jag att det kravlösa har en plats. Det som är intressant är att det finns en koppling mellan intresset för andra människor  och bekräftelse. Om man ständigt kan få bekräftelse på annat håll, så minskar intresset för att engagera sig "på riktigt". Engagemang i andra kan kosta. Man kan bli sårad. Det kan göra ont. Det kan vara jobbigt. Engagemanget vi får via mobiltelefonerna är enkelt och kravlöst. Man kan få bekräftelse non-stop. Man kan också stänga av när man vill, stänga jobbiga människor och situationer "ute", bara inte svara eller välja själv när man vill engagera sig. Som grädde behöver vi inte stå för vårt själviska beteende, som normalt inte är socialt accepterat, utan kan huka oss i floskler som "det är så här det är". Nej, det är inte så här det är - det är såhär vi har skapat det.

Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.