Projekt 333

Så! Då har jag startat mitt eget projekt 333 här hemma. Vad är det? undrar du.
Jo, det handlar om att rensa och kasta och skapa mer plats. Att experimentera med att leva med mindre saker och kläder. Vad det nu är som tar plats i ditt liv.
Tänket bakom är riktigt bra, för det handlar inte bara om att ha mindre av allt - vilket kan bli lite tråkigt i längden - utan om att du får mer tid, plats, pengar och frid genom att ha färre antal skor, kläder, smycken och annat.

Låt mig förklara grunderna!
Projektets tanke handlar i princip om att du under tre månader ska begränsa din garderob till 33 saker (plagg, skor, smycken etc) och att du därmed har hittat din väg till att

• Lägga mindre tid på att fundera på vad du ska ha på dig, eller på att shoppa
• Spendera mindre pengar på kläder, skor, smycken och accessoarer
• Jämföra mindre - genom att du valt din egen väg när det gäller kläder (och inställdningen till kläder), så kan du sluta jämföra dig med andra
• Stressa mindre - när du har en garderob som består av favoritplagg som funkar för både business and pleasure, så behöver du inte bekymra dig om klädfrågan längre. Du kan nu lägga din tid på annat som du tycker är viktigare

Så hur gör man?
Man kör igång helt enkelt :)
Välj 33 saker du vill använda den kommande 3-månadersperioden.
Följande räknas inte: ringar/smycken du aldrig tar av, underkläder, sov-kläder, myskläder och sportkläder.
Packa ner övriga saker i kartonger (som du tejpar), och ställer undan (utom synhåll).
När tre månader har gått så kan du öppna lådorna och fundera på om du behöver byta ut något, eller om du kanske kan skänka kläderna till någon mer behövande.

Viktigt är att projektet inte ska handla om att lida och tvingas se ut som en hösäck, utan tvärtom ska det vara både roligt, lite utmanande och en källa till njutning. Om man behöver anpassa reglerna så gör man förstås det :)

Själv har jag börjat med inventeringen, och konstaterat att jag inte behöver de 30(!!!) kappor/jackor/kavajer som trängts i mina garderober. Nu ska bara de jag älskar mest stanna, resten måste a. ner i lådor, eller b. till någon annan. Vidare rapportering kommer.

Mer informations finns här: http://theproject333.com/

 

Stark och svag

Jag läste en artikel om Agneta Sjödin, där hon sa att hon var tacksam över att hon kunde vara 45 och så stark. För mig är det ofta mera tvärtom.
Hur kan jag vara 45 och samtidigt så tvehågsen, ineffektiv och seg?  Jag är inte genomtänkt och fattar inte vad jag borde göra. Jag får inte tummen ur, jag gör idiotiska val, och har ingen självbevarelsedrift. Det händer nog alldeles för lite i mitt liv, och det måste vara stört omöjligt att älska mig.
Sånt hör jag mig själv säga till mig själv.
Men inget blir ju till någon permanent sanning om man inte själv gör det till en.
Kanske tänker jag länge, och begrundar alternativen noga. Men det betyder inte att jag ÄR seg. Jag har gjort misstag och betett mig som en idiot, men  det betyder inte att jag ÄR dum. Jag har missbedömt situationer, men det betyder inte att jag saknar självbevarelsedrift.  Jag kanske inte får tummen ur med allt, men det betyder inte att jag inte gör någonting.
Det enda det verkligen betyder är att jag är mänsklig.

Myggjävlar

Hopplöst med alla förbannade myggor. De är små, ettriga och överallt. Kanske är det vädret, kanske är det en ny sorts mygga. Oavsett så är det ohyggligt irriterande att behöva toppridas av dessa små bestar. Läsa under täcket, spendera timmavis med att hoppa runt med en flugsmälla, inte ta ett steg utan vara insmord med myggmedel från topp till tå.
Vem är det som bestämmer i mitt liv? Jo, det kan jag berätta. Det är små ylande bestar från helvetet.

Tåg i Bergslagen

Jag sitter i vagnen på väg norrut, och har en timmes resa framför mig. De mörkgröna bergen och röda stugorna svischar förbi. Himlen består av den här sommarens signum, det vill säga en blandning av blå himmel, tunna vita skyar och mörkgråa tjocka moln som uppenbarligen tänker lätta på lasten så snart tillfälle ges.
Jag studerar mina medresenärer i smyg. På andra sidan sitter en man som äter ostbågar och läser tidningen. I kaffekoppen har han något som han hällde upp ur den flaska han röck upp ur väskan så fort han satt sig. Om jag får gissa så tror jag på lingondricka. Om det är portvin, så unnar jag honom det också :) Längre bort sitter en yngre man och en yngre kvinna och diskuterar vädret, semestern och dagens arbetsmarknad. Den senare verkar vara kärv, men å andra sidan - är den inte alltid det?
Idag är resan vilsam med hjälp av Deva Premals Moola mantra i lurarna, det mantra som enligt uppgift gör gott även för den som bara lyssnar.
Så jag lyssnar och lutar mig tillbaka.

Vårrusa

Jag har börjat löpträna. Igen, höll jag på att säga. För så är det. För några år sedan tränade jag som fasen, sprang ett par gånger i veckan och höll effektivt ångesten på avstånd på det sättet. Faktum är att jag tror att löpningen gjorde mycket för mig i den 40-årskris jag hade. Allt jag inte begrep mig på, allt som tyngde och bekymrade mig - det tog jag ut i benen när jag sprang över stock och sten. Sen tog det plötsligt tvärt slut, när jag inte behövde den dagliga dosen känslorensning längre. Åtminstone inte på det sättet. Nu ska jag börja om med träningen. Och det är inte okomplicerat. Bortsett från att jag är otränad, vilket i dagsläget gör det till rena kriget mellan kroppen och viljan. Det handlar också om att tänka om. Att sluta associera löpträning med jobbiga känslor som måste ut.  Nu ska det handla om positiva känslor, om att jag vill bli starkare. Uthålligare. Motståndskraftigare.  Jag gillar löpning, det kräver så lite av mig. Ingen planering, inga direkta redskap. Ett par sköna pjuck och en sportbehå - sen sticker jag. Med rätt spellista i öronen kan det bli rena njutningen. Sen alltså, när jag fått upp flåset. Just nu är det bara jobbigt. Det gör ont. Jag blir helt slut. Idag sprang jag 3,8 km på 30 minuter. Ingen racertid direkt. Men jag är jättenöjd, för det innebär att jag ORKAR springa i 30 minuter.

Mediababe

I ett anfall av vansinne (jag drabbas av det ibland) så köpte jag boken Mediababe. Tänkte väl att det skulle vara kul att lära sig hur man odlar sitt varumärke eller hur man överhuvudtaget placerar sig på den mediala världskartan. Det kan ju inte vara så svårt. Tänkte jag.
Fast jag kan inte ha haft alla hästar hemma, när jag funderade på det där med "eget varumärke". Vilket jäkla varumärke? Jag har inget varumärke, och om jag hade ett så skulle jag nog mest skämmas. Man ska ju i så fall vara sin egen reklampelare i alla väder. Dagens outfit. Dagens kloka citat. Dagens maträtt. Dagens nytänkande idé. Dagens vederhäftiga text om en spännande företeelse i omvärlden.
Jamen, nej tack.
Inte för att jag vill klättra upp på min höga häst, sticka näsan i vädret och förlöjliga hela grejen. Inte alls. Jag är full av beundran för de mediababes som klarar pressen och presterar varje dag, även när det blåser runt dem.
Jag är bara inte så uthållig. Kanske kan jag skriva nåt kul då och då, eller berätta något som någon vill läsa, men varje dag? Det klarar jag inte. Då får jag prestationsångest och härdsmälta. Inspiration kommer inte när JAG vill. Inspiration är en hal ål, den kommer närsomhelst eller inte alls. Och att ni skulle behöva se min outfit varje dag, det vore verkligen en realistisk rapport från skurhinken. Alltså, jag har inte städrock eller så. Men jag är en heltidsarbetande morsa in her mid 40-ies, som knappast klär sig som en managementkonsult. Jag är ganska mainstream. Kanske är jag en tötnt. Fråga min tonåriga dotter, så får ni svaret. Men jag har stretchjeans. Jag har sneakers. Jag har kofta. Jag har färgat hår. Ibland ser jag ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Men jag är nöjd med det, och det kanske för allt i världen är en, om inte spännande, så ändå en intressant, företeelse här i världen, bland mediababes, dagens fräcka outfit och senaste nytt om Java-utveckling.

To forgive is to set a prisoner free, and discover that the prisoner was you

För att släppa det som varit, och kunna starta om, så måste man förlåta. Både sig själv och andra. Både för det som var igår och det som var för flera år sen. Och för att förlåta så måste man släppa taget på riktigt. Inte tillämpa den där dagisvarianten som går ut på att "jag säger förlåt, om du säger förlåt". Det är inte förlåt, det är sociala konventioner. Vapenvila är nästa steg. Det är läge att komma upp ur skyttegraven med den vita flaggan till hands och skaka hand. Så långt är allt gott och väl, det känns bekant för de flesta. Sen kommer det svåra. För det räcker inte med att säga förlåt, det måste kännas i hjärtat också att det är rätt för dig. Grejen med den förlåtelse du "ger" är att det egentligen bara handlar om dig, för ingen annan kan hjälpa dig med det du känner. Du är ansvarig för hur du agerar, och för dina känslor, och det är dem det till syvende och sist handlar om. Hur du ser på det som hänt, och hur du tänker låta det fortsätta påverka dig. Eller inte.
Att förlåta är att släppa taget, både om det som varit och om hur motparten upplever det, eller borde uppleva det. Alla kan inte släppa taget. Vissa vill inte. Kanske är det samma sak. Jag tror att det handlar om att man inte är "där" ännu. Kanske kan det i turbulenta tider kännas tryggare att hålla fast vid en världsbild där man redan bestämt sig för vilka som är goda och vilka som är onda, vem som har rätt och vem som har fel. Och då är man fast där man är. Inget nytt kan ta fäste i ditt liv, för du vet ändå hur det "är". När du kan släppa taget om den bilden, så får du plats för nya saker i ditt liv,      

“Sincere forgiveness isn't colored with expectations that the other person apologize or change. Don't worry whether or not they finally understand you. Love them and release them. Life feeds back truth to people in its own way and time.”